Vi presenterar:

REINE LÖÖF – regi

Reine – vad kan vi förvänta oss att få uppleva den 30 november?

– En nära, ärlig och vacker föreställning om människan och samhället. En bokcirkel som utvecklas till ett slags dansant körverk, ett drömspel. Sex fantastiska aktörer med olika mycket erfaret av scenen som delar med sig.

Vad får dig att vilja undersöka Hägglunds filosofi genom en communityprocess?
 

– Jag har länge burit på en idé om att starta en process utifrån en bok. Vi har en fantastisk och viktig tradition att mötas och bildas i bokcirklar tillsammans. En tradition värd att lyfta fram och hylla. Folkbildningens grund och en viktig del i vårt demokratiska bygge. När jag sedan mötte ”Vårt enda liv” så föll allt på plats. En bok som självklart svarar på frågorna ”varför nu?” och ”varför jag?”. En bok som rör sig kring dom stora frågorna om människan och samhället. Om existens och politik.


Varför är det viktigt att skapa communityteater?

– Först och främst är det viktigt att skapa och manifestera scenkonst i alla former och låta den få ta plats, vara tillgänglig och viktig. För mig har Community som form alltid varit naturligt. Från uppväxten med arbetarteater till allt som jag sedan gjort som regissör. Lusten när människor med olika erfarenheter möts och skapar tillsammans. Jag berörs av den formen, jag tycker den genom sin inneboende förhandling blir intressant, unik och kreativ både som process och som gestaltning. Sedan finns det något i frågan om ägandet av våra scener, vad som berättas från dem och hur.


På vilka sätt skiljer sig den här föreställningen från mängden?

– Den frågan lämnar jag till publiken att avgöra 😊


Vad har samarbetet med Stadsmissionen och mötet med deltagarna inneburit för dig som regissör och människa samt i communityprocessen?

– För över ett och ett halvt år sedan möttes vi för första gången. De flesta av oss hade aldrig träffats, några hade stött på varandra i lunchmatsalen på Stadsmissionen, några kände varandra lite mer. Den tjocka boken låg framför var och en. Några hade läst lite, några hade läst hela boken. Kanske de trettio första minuterna var lite trevande, nervösa men sedan… Vidden av vad detta har inneburit för mig kommer jag nog att förstå senare. Det är väl så när man är mitt i en förändring eller utveckling, att vi inte förstår det när den händer men att vi känner att nåt händer. Jag vet dock att det kommer att spela en avgörande roll för mig som människa, medmänniska och regissör. Jag vet att jag har fått äran att möta och samarbeta med fantastiska människor som med olika förutsättningar strävar i detta liv. Att det kommer att ge mig chansen att förstå mer och göra bättre.

Jag vill verkligen skicka alla min tacksamhet till Stadsmissionen som organisation och de 30 personer från verksamheten som har samtalat, skapat och tränat. För vi har tränat. Inte bara på teater, dans och andra utryck. Vi har också tränat på det demokratiska samtalet, tränat på mod, ansvar. Försökt förstå skillnaden mellan ärlighet och sanning och tränat på det. Vi har tränat på tålamod, att ge och ta plats.

Dagen efter att Ryssland startade krig så möttes vi i gruppen. En sa ”Vad är meningen med att vi fortsätter när det ser ut som det gör?” Nån annan sa ”Det är väl viktigare än någonsin att vi gör det. Att vi fortsätter göra det vi känner är rätt och inte fastnar i rädslan”. Den dialogen är ett exempel på allt jag bär med mig och nåt som kommer att innebära. Jag ska träna på att inte rädslan ska sätta min dagordning och istället koncentrera mig på att göra det jag kan för att bygga en vackrare kulturstämning. Kanske skriver jag en bok om solidaritet. Kanske skriver jag ett brev till Putin. Kanske ringer jag till min mamma och säger hur mycket hon betyder för mig.